När jag tvingas tänka framåt

Igår var jag en sväng och drack te hos Dalkullan, ni vet hon som innan var min bästa mammaledighetskompanjon och som nu övergett mig för sitt jobb. Vi pratade om året som gått och om att börja jobba och allt det där. Hon sa nåt som är sant: det låter som att du bara tänker på att du ska avsluta saker och inte på att du ska påbörja något nytt. Hmmm ja! Så är det faktiskt. Utan att jag planerat det så har känslan av vemod över att gå vidare och LÄMNA mammalivet blivit allt mer tongivande. Jag har svårt att tänka på jobbet som något kul, inte för att det är ett tråkigt jobb men för att jag under min mammaledighet har blivit av med alla kollegor utom en och chefen som jag ännu inte haft som chef kommer ha slutat. Jobbet känns därför som ett diffust svart hål när jag tänker på det. Och det, mina vänner, är svårt att va peppad på ett svart hål. Det gör att känslan av avslut tar mycket större plats än känslan av nystart. Än så länge. Men jag är glad för att jag ska få följa med jobbet till Bodaborg nästa vecka och träffa mina nya kollegor! Hoppas att då finna lite pepp och sug att komma tillbaka och inte bara känna vemod över att min lilla flicka snart ska få sin pappa som primär anknytningsperson och nedgradera mig till nummer 2.
Och Linda: tack för att du påminde mig om att det är dags att tänka framåt!
Saker som kan göra det kul att jobba:
Ny jobboutfit
Ny almanacka
Bilder på Vally på mitt kontor (den ultimata vuxenpoängen)
Lön!
Träffa klienter
Ha rast!
Gå på toa ifred