Graviditetens sanna verklighet- naket och nära

Ju längre tiden går desto mer funderar jag. Är det detta jag längtat efter i alla år??? Sedan barndomen och i högre grad sedan tonåren har jag haft en intensiv längtan efter barn och framför allt att bli gravid. Hade någon av mina pojkvänner sagt, ja vi kör, så hade jag gjort det för länge sedan. Jag hade nog inte kunnat stå emot om jag bara haft en villig partner. Nu kan jag ju känna att det var för det bästa att jag inte blev gravid som 15-åring eller hoppade av studierna innan examen för att göra verklighet av mammadrömmarna och jag är glad och tacksam över att det är med bästa O som jag nu kommer att bilda familj och bindas till för resten av livet. Men ändå själva graviditeten. Inte har jag njutit särskilt mycket av att vara i "välsignat tillstånd". Jag som hade en bild av att jag skulle gå runt med en aura av lycka och bara stråla i 9 månader. 

Vi fick ju en dålig start på familjebildandet med ett missfall förra hösten. Vi hade just passerat det magiska 12 veckorna i eufori över att vara gravida när det visade sig att ingen bebis skulle komma. Då hade jag rent fysiskt varit dränerad på energi under hela hösten och kände starkt att jag inte skulle orka göra om de veckorna igen. Känslan i kroppen var som att dra i handbromsen på en motorväg. Hormonerna fortsatte rusa i kroppen och i tvärniten kändes det som att själen fick en whiplash-skada. Den fysiska smärtan var oerhörd och bemötandet från vården var kass. Att sen så många i min närhet snabbt deklarerade sina graviditeter efter vår olycka gjorde att jag var otröstlig. 

Jag blev gravid igen efter ca 3 månader och kunde inte känna nästan någon glädje alls. Det som rörde sig i mig var bara oro. Oro över att behöva gå igenom ytterligare missfall och oro för hur jag skulle kunna tackla det när alla vänner skulle få barn i ett rasande tempo. Vi fick göra ett tidigt ultraljud i v 8 för att stilla min oro och det visade sig att det denna gången fanns ett tickande hjärta. Det tog ändå mig många veckor efter det innan jag vågade känna riktig glädje över att vara gravid. Under tiden som följde så växte insikten om att det nog skulle gå vägen på mig och det blev lite läskigt. Vill vi det här? Är vi redo att släppa tvåsamheten och friheten? Och sen kom de fysiska komplikationerna igång. Trötthet! Ryggont! Svårt att sitta pga smärtande svanskota (bäckenuppluckring/foglossning). Humör som åkt berg och dalbana. Under de senaste månaderna har charmiga inslag som kraftigare foglossningssmärtor, halsbränna, sömnproblem, ryggsmärta, lätt febrighet och tryckont i lungorna gjort entré. På sista tiden har symtom som inte tål att skrivas om här kommit över mig och de är ingen rolig historia. Pga alla extrakilon och svullna slemhinnor som leder till megasnarkning och ett väldigt snurrande i sängen så sover jag och O i olika rum vilket känns jättetråkigt men oundvikligt om någon av oss ska få ro att sova. Idag såg jag dem, fruktade och förhatliga BRISTNINGAR PÅ MAGEN. Helvete. Nu vill jag att ungen flyttar ut. Idag! Jag vill inte mer. Jag vill inte vara gravid i 5-7 veckor till. Jag orkar helt enkelt inte. 

Mina systrar och mamma gick inte upp särskilt mycket när de var gravida och jag har redan ökat drygt 20 kilo. Systrarna har hela tiden sagt: du kommer inte gå upp så mycket, det gör vi inte i vår familj. Just ja, så blev det inte... Det blev inte alls som jag hade tänkt. Tidvis har jag nojat, men jag har försökt att ta det med ro. Blir inte roligare när man får höra: det där får du ta tag i sen, Oj va rund du ser ut i ansiktet, det är ju viktigt att hålla igång under graviditeten med mera. Nu är läget som det är, och det är uppenbarligen inte läge att banta i vecka 36, så back off!!! Min vikt vill jag inte ha tips om förrän jag själv ber om det!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Fick iallafall höra från gulliga tjejen i kassan på restaurangen på jobbet att "du har en sååå fin mage, du verkar bara ha gått upp där". Det tackar vi för. 

Dagens andra roligare nyhet: kan äta fil och flingor och ställa skålen på magen