Jag beger mig in mot stora staden för att återträffa gamla klasskamrater från socionomprogrammet i Lkpg. Vissa har jag nog knappt träffat sedan den där sista kvällen innan vi flyttade till Stockholm. http://norbergskan.blogspot.se/2009/01/avslut-och-nystart.html?m=0 Andra har jag träffat åtminstone några gånger. Det kan ju bli precis hur som helst det här. Tycker inte att jag själv har förändrats så mycket, jag är väl samma person som sist. Men hmmm, jag undrar om det egentligen är sant. Jag har ju ändrat liv drastiskt från att vara en cyklande student i en småstad, till att vara en gift förortsmamma med villa och bil. En del professionella erfarenheter har jag adderat till min kunskapsbank. Jag förstår att vi som en gång i tiden var en relativt homogen grupp människor nu har adderat erfarenheter under 3,5 år som förmodligen har gjort oss till en betydligt mer spretig samling individer. Jag ser med spänning fram emot att höra hur det gått för alla de "desperata hemmasocionomerna"; vi som följdes åt med desperate housewiveskvällar med lyxfika under hela studietiden. Undrar om de också såg det sista avsnittet av serien i veckan. Lite pirrigt är det också! Ville helst hitta nåt skitsnyggt att ha på mig, ni vet känna sig snygg och lyckad, men inte mycket passar. Det är ju trots allt 8-10 kg sedan de flesta av dehär damerna såg mig sist.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar