På väg hem till familjen passerade jag hundratals blommande syrener. Fick mig att tänka på skolavslutningar. Jag får alltid en rörd gråtklump i halsen av skolavslutningar, Den blomstertid, Sommarpsalm och Idas sommarvisa. Det är väl ok med den där gråtklumpen, men värre att det oftast känns som om man kunde vrida på gråtkranen för att inte kunna sluta. Ni vet, snörvla och snyta och sabba sminket. Just skolavslutningar, barnkörer, applåder, extreme home make over och när de drar fram flaggbrickan i BB-program har den effekten på mig. När det kommer till avslutningar spelar det ingen större roll vems avslutning det är och skulle jag inte bli betraktad som en knasboll så skulle jag gladeligen smita in på alla möjligas avslutning och hulka lite. Finklädda förväntansfulla barn med sommaren och livet framför sig och så späda röster. Tänk när det är Vallys tur. Jag inser att jag kommer att bli den där pinsamma mamman. Hon som alltid gråter. Tur att hon ännu har mig som sin stora kärlek och tycker jag är cirka bäst i världen.
Skickat från min iPad
Jag är också en gråterska av rang. Jag gråter till tamejfasen allt. ALLT! Hade inte tänkt på hur pionberto mina barn kommer att tycka att jag är ... oh, lord. Äh, det är många år kvar tills dess hehe. Dom hinner vänja sig. *blink*
SvaraRaderaHinner vänja sig, eller hinner skaffa strategier för att sjunka genom golvet när vi skämmer ut oss :) Men på dagislucia kommer lilla damen inte ha fattat ännu att jag bölar ögonen ur mig. Då ska jag passa på, och bara skämmas lite inför de andra föräldrarna.
Radera