När jag bloggar mitt i natten

Ibland drömmer man så läskigt att man inte vågar somna om. Gjorde det just och ligger nu helt svintrött i natten och är vaken för att slippa komma tillbaka till den där drömmen. Skriver för att vakna och ruska av mig den. För det är alltid så för mig, att mardrömmarna har en tendens att fortsätta när jag somnar om igen. I drömmen nyss var allt så kusligt och den slutade med att jag stannade min bil, mitt på en bro högt över ett oroligt hav, för att jag såg en annan bil som stannat vid den högsta punkten, dörren var öppen och föraren var inte kvar men bältet var knäppt. En känsla sa att föraren hoppat, en annan att personen fanns någonstans och bevakade mig i nåt stadium av sinnessjukdom. Oavsett vad så skrämde det mig. Känslan var också att det var någon mig närstående och att om jag drömde några sekunder till skulle jag behöva få veta vem det var. Jag tvingade mig att vakna. Och ligger och klipper med tröttögonen och känner hur jag inte vill tillbaka in i drömmen.

25 minuter senare. Jag nästan önskade att Vally skulle vakna så jag skulle få annat att tänka på och nog gjorde hon det! Oj oj oj. Det här med ingen välling leder till skrik och gråt utan dess like. Men nu fick jag henne att varva ner med hjälp av en speldosa. Det smärtar att höra skriket och jag hoppas verkligen att hon snart förstår att det inte är mat som gäller på natten.