När man kände sig blyg

Jag har alltid varit social. Men oftast kommit bäst till min rätt när jag umgåtts i mindre grupper. Ibland blir jag lite blyg när det är en större grupp och jag känner mig vilsen och fel. Men nånting måste ha hänt i samband med förlossningen. Där nånstans släppte jag in alla så långt in i den privata sfären att det plötsligt suddade ut alla gränser för vad man delar med sig av. Att träffa nya sköterskor för varje rond och hälsa på samtliga med tuttarna framme gör nånting med människan och integriteten. Hur som helst kom man hem och ut till livet i babybubblan och plötsligt blev kontrasten från att ha träffat folk, mer eller mindre vuxna, kollegor och klienter dagligen till att ha hand om en lite människa utan språk. Plötsligt tog jag varje chans till en pratstund. Sen att komsumkillen eller apotekspersonalen eller för den skull ens O brytt sig om alla babyanekdoter och festliga (enligt mig) skämt jag hunnit samla på mig. Efter flytten blev det ännu tydligare, min lust att vara social i mitt nya sammanhang blev maxad. Men nu, efter ett halvår av en social agenda som heter duga känner jag mig liksom mättad och faktiskt åter lite blyg. Blev exempelvis medbjuden på mammabloggträff av fab Katta Kvack men fegar ur pga av att jag är lite trött på att träffa nya människor och rädd att känna mig mindre värd. Hörde från mammagruppen att det var massa nya mammor på öppna förskolan förra veckan. Idag ska vi gå dit och jag känner mig lite nervös. Men lite pepp att fixa till sig i favvofärgen. Mvh fröken turkos