Bli mamma utan mamma

När jag var nyss fyllda 19 gick min mamma bort i cancer. 1,5 års tung sjukdom för henne och en tuff tid för mig! Jag försonades efter ett par år med att hon inte fanns längre, lärde mig att leva med den nya familjebilden. Tidvis har jag känt stark saknad efter min mamma Barbro och ganska ofta har jag känt en saknad efter att ha en mamma i största allmänhet. Känt avund när vänner har en tight relation till sina mödrar. Jag har ju förstått att det kan vara en känslig tid när man får förnyad sorg i samband med att man själv får barn. Inser att jag nu börjar få en massa tankar om vilket stöd mamma hade kunnat ge under graviditeten och nu inför förlossningen. Pappa i all ära, men det är väl ändå något visst med det kvinnliga stödet. Finns väl en anledning till att mormor ofta står högre i kurs än farmor. Man lever ju som tjej dygnet runt med graviditeten och när barnet är fött lever man dygnet runt med alla utmaningar som mödraskapet innebär. Har man då en fin kontakt med sin mamma blir det nog naturligt att höra av sig till henne med alla frågor och tankar. Är glad över att ha äldre systrar att vända mig till, de är ju lite extramammor trots allt. Många kloka vänner har jag också så klart. Men, trots allt så känns det svårt att ersätta en riktig mamma i allt som händer nu. Känner mig ledsen över att mina barn inte kommer få någon mormor! Vemodigt är vad det är!